En dag suckar en av dem:
- Ibland känns det tungt att alltid vara den som får lyssna till andras bekymmer; vi har ju bara biskopens besök en gång om året, när vi vill
lätta våra hjärtan.... De andra nickar instämmande och lägger pannorna i djupa veck. Så lyser en av dem upp:
- Men vi kan ju bikta oss för varann, vi har ju alla rätt att ge
syndernas förlåtelse!
Nåväl, efter en bra stunds trugande, börjar de ene tveksamt:
-Mina bröder, jag har en enorm synd att bekänna: Jag är en obotlig
hasardspelare och brukar knycka pengar ur fattigbössan...
De andra ojade sig, men gav sin yrkesbroder absolution.
Så var det näste man:
- Broder, din synd är ringa jämfört med min; jag är en liderlig
kvinnokarl! Det finns inte ett fruntimmer mellan 15 och 85 i min
församling, som jag inte varit på!
Nya ojanden - och absolution.
Den tredje verkade ytters ovillig att bekänna sin största synd, men
efter mycket trugande, svarade han äntligen:
- Okay då. Mitt problem är att jag är en notorisk skvallerbytta; jag
kan inte hålla käften om någonting.

Tillbaka