Alla vet vi att jultomten har vitt skägg och en stor, röd luva. Han är snäll gammal man som kommer med julklappar. Vuxna får julklappar också, men framför allt är det barnen som får spännande paket ur tomtens säck på julaftonen.

Tomten har inte alltid varit sådan. Den gamle svenska tomtegubben hade andra sysslor att ge bort julklappar.

Egentligen har dagens tomte två ursprung
Det ena är storväxt och kristet, den andra är småväxt och hedniskt. Den kristna tomten har sitt ursprung i biskop Nikolaus, som verkade i nuvarande Myra som nu kallas för Demre i södra Turkiet på slutet av 200-talet. Biskopen blev efter sin död en ovanligt populärt helgon med speciellt ansvar för barn och sjöfolk, men var även pantlånarnas, fångarnas, tjuvarnas, domarnas, parfymtillverkarns och de unga ogifta flickornas beskyddare.

Det är i denna egenskap tomten i t ex Nederländerna förhör barnen och utdelar ris eller ros den sjätte december (då han dog 326) som är helgonets egen dag.

Ibland har han en bock med sig. Bocken, som är sinnebilden för det onda, leds i band, vilket är ett uttryck för att det onda eller djävulen har besegrats av Kristendomen och det goda.

Helgonet Sankt Nikolaus har blivit Santa Claus med så gott som hela västvärlden: stor och välmående med vitt bräm på mössa och rock.

Denna storväxta person har mycket litet att skaffa med den förkristna pysslingtomten. När Santa Claus på julaftonen bjuder upp till köpkraftsvals sprider han ett konsumtionsevangelium som numera är minst lika viktigt för en god svensk jul som någonsin Jesusbarnet i sin krubba.

Förkristen pyssling
Att pysslingtomten inte har kristen bakgrund finns det många belägg för. Redan Heliga Birgitta, som levde på 1300-talet, insåg konflikten mellan pysslingtomten och kyrkan. I sina uppenbarelser skriver hon att människorna ska undvika att dyrka och hedra "tompta gudhi", dvs tomtegudar. Birgitta ville att människorna skulle tro på Kristus i stället. Hon insåg att den religion som är svårast att utrota eller begränsa är den som utövas i hemmen. Den tidens kristna jämställde tomtar med djävlar och annat sattyg; att förlita sig på deras kraft var oförenligt med den kristna läran. I kristna kretsar levde motståndet kvar mot tomten ända in på 1900-talet. Numera är det väl ingen som reagerar mot att tomten ingår i ett kristet julfirande. Han har nästlat sig in i både kyrkor och församlingshem trots
sitt ursprung i de hedniska gudar som de medeltida texterna varnar för.

Bunden till gården
Tomten är i folktron bunden både till själva marken, där gården ligger. Han är gårdens väktare och områdets första ägare. Människorna bör hålla sig väl med honom. För gör de inte det, kan det hända att tomten flyttar, och då går det utför med gården. Precis som släktingarna bland småfolken kan denna tomte bo i eller under boningshuset, på loftet eller i stallet. Tomtar bor också gärna under träd eller under stora stenar. De utför sitt arbete nattetid, vill ogärna bli upptäckta och har ofta som särskilt skydd förmågan att göra sig osynliga. Att tomten kallas för Nisse är antagligen en avledning från Sankt Nikolaus. I vissa sammanhang betyder det helig, kraftfylld plats. Tomten som skyddsväsen är starkt bunden till en viss plats. Tomten utför inget jobb utan lön för mödan, och utan tomtens arbete inget välstånd. Gröten är hans drivmedel, o